Jag var en ung producent med stort ansvarstagande. Inspelningsplatsen var i Örebro, Bengt Feldteich skulle intervjua en kvinna från Livsmedelsverket i en ICA butik. Teamet slet med att sätta upp lampor, och kunderna snubblade in i bild mellan sladdar och kameror. Jag visste att just nu kostade vi ungefär 2500 Kr i minuten, det gällde att agera snabbt och komma vidare så att vi skulle hinna alla våra tagningar den dagen. Kvinnan är sminkad och kommer in i det starka ljuset, Bengt är lugnet självt, han ler och välkomnar henne. Just då säger hon att vill kolla håret, jag replikerar med ormens snabbhet – DET SER BRA UT!
Bengt vänder sig mot henne och levererar med ett leende att vi har all tid i världen så det är bara att fixa håret. Min hjärna kokar av ilska, vem fen tror han att han är? Självklart självaste Feldreich, men han hade inget budgetansvar med deadline! Det var jag som var CHEFEN! Bengt lämnar ljuset går fram till mig, tar mig lätt på axeln och går iväg med oss båda, han förstod säkert hur jag kände mig (mitt pokeransikte är inte det bästa).
– Om non får fixa håret i lugn och ro kommer vi att fixa det på en tagning eller två, om hon är nervös kommer vi att göra 25 tagningar. Vi är förvisso effektiva i att vi börjar inspelningen i tid, men vi kommer att bli sena i andra ändan, eller vad tror du? Bengt tittade på mig lugnt som en fader från ovan och jag nickade lite stukad och medgav att – jovisst det fans en poäng med detta.
Som chef mäter jag kanske effektiviteten i organisationen på ett sätt men förlorar i en annan. Att Kamprad tar bussen till ett möte är säkert ineffektivt, men budskapet till organisationen gör att den lönar sig på ett annat plan, han levererar företagets syfte och då kan ingen ifrågasätta det.
Så låt oss alla stanna upp ett ögonblick och fundera, mäter vi bara av gammal vana?