I dagens DI lägger man en dödsdom över SAS, utlåtandet
grundas på forskning av Jim Collins. Nu är jag inte den som sällar mig till att
döma SAS till döden, om detta vet jag för lite. Men däremot kan det vara
aktuellt att lyfta Jim Collins tes om de fem stegen mot en organisations död.
Eftersom jag föreläser ute hos företag och organisationer tre dagar i veckan
stöter jag på olika symptom. Dessutom får jag förtroendet att arbeta med ett
tjugotal företag varje år på en längre horisont. Den erfarenhet jag får av
detta får mig att le igenkännande åt de fem stegen, ibland är de så tydliga att
det är skrattretande. Framförallt de två första.
1.
I det första steget inbillar sig företaget att de har lärt
sig framgångsformeln. Ibland kan det gå så långt att de lär ut sin formel till
andra. Företaget är således inte längre i den lärande fasen…
De är dessutom inte intresserade av ”not invented here”
(mitt tillägg).
2.
Det andra steget kallas ibland för dödsmarschen, företaget
börja förvärva andra verksamheter och ger sig in på andra områden. Företagen
börjar tumma på kvalitén i sin affärsutveckling.
3.
Här börjar varningsklockorna ringa, men ledningen är bra på
att bortförklara utvecklingen.
Man skall bara…
Här får jag ofta höra att man har över 50% av marknaden, men
då har man inte tittat på framväxande alternativ. Då brukar jag tänka att
Mälaris (de sålde isblock till isskåp) hade 100% av marknaden när kylskåpen
hade tagit över.
4.
”Sista halmstrået”, Nu undrar alla vad ledningen och
styrelsen sysslar med. Här värvas en stjärnVD med hopp om att allt skall vända.
Mängden projekt som skall återställa storheten får företaget att duka under om
inte mirakelsherpas som Claus Möller i kombination Jan Carlsson lyckas vända
grundläggande problem.
5.
Om företaget går in i fas fem är allt hopp ute. Det finns
ingen energi kvar, alla packar ihop och går hem.
Vill du läsa om Gary Hammels tes kan du titta på detta tidigare inlägg