Jag måste erkänna att svaret överraskade mig men jag vågar också påstå att den mentala kullerbyttan förändrade mitt liv, därför vill jag dela med mig  av vad som hände.

Det var i slutet på åttitalet, vi skulle göra en dokumentärfilm om fria teatergrupper.

Min bild av dem var en liten grupp entusiastiska skådespelare som turnerade med en utsliten skåpbil och spelade teater för olika skolor. Bilden var väl inte helt fel och min respekt för deras förmåga att lösa problem växte. Men det fanns en form av fri teater som inte bestod av en grupp utan en ensam skådespelare som kanske uppförde en enmans show eller dockteater för små barn. Vi hade riggat vår utrustning som på den tiden var allt annat än diskret för att filma dockteater för treåringar. Det lät som en utmaning, att lyckas fånga uppmärksamheten hos små barn med myror i benen. Ur sin gamla Volvo sjufyrtiofemma lastade kvinnan massor av kuddar, små spotlights med färgade ljus och naturligtvis de små skådespelarna som hon trädde på sina händer och fångade en flock 3 åringar med sina små intensiva historier.

När vi zoomade in kameran på barnens ögon såg vi hur de lyste, vi såg hur de var helt indragna i dramat. En tacksammare publik var nog svår att hitta. När det var över intervjuade jag kvinnan som verkade väldigt skeptisk till det vi sysslade med. När jag påpekade hur fint det var med barnens lysande ögon svarade hon,

”Nej det är en katastrof!”

”Varför det?” Undrade jag överraskad.

”Det här kan ju föräldrarna göra själva, då kan de få se sina barns ögon lysa på andra dagar än julafton”, svarade hon och började plocka ihop alla kuddarna,

”Men vänta lite!” Jag var inte klar med svaret, hon hade provocerat min bekvämlighet.

 ”Du måste medge att du är proffs, vi andra har ju aldrig gjort det”. Hon stannade upp, satte händerna i sidan och svarade ganska teatraliskt  ”Eller hur? Det krävs väl ingen Shakespeare för att roa treåringar! Har du barn?”  

”Ja, i den åldern faktiskt”.

”Då tycker jag att du stannar på vägen hem och köper ett par kasperdockor och kör teater för dem”. Så försvann hon ut ur bilden med famnen full av kuddar och markerade att intervjun därmed var slut. På vägen hem stannade jag vid en leksaksaffär och köpte en kossa och en krokodil, de enda kasperdockor de hade. De små figurerna hade låtsaspäls och när man stoppade handen i dem kunde de röra sina armar, huvud och mun. Jag var lite nervös, vad skulle ”pjäsen” handla om? Väl hemma deklarerade jag att ikväll skulle det bli teater istället för saga. Barnen tog det med ro och när kvällen kom var det dags, de låg förväntansfulla i sina sängar och deras ögon lyste till när krokodilen gjorde entré med sin replik  ”Jag gömmer mig här, men säg inget till kossan”. När kossan kom in och frågade om någon sett en krokodil var kalabaliken igång. Att spela dockteater för små barn var inte svårt, jag blev lite hes och det var ingen som beklagade sig när jag pratade mindre på jobbet. Kossan och krokodilen blev en följetång och idag bor den ena i Uppsala och den andra i Amsterdam. Männen i mina döttrars liv kan inte förstå varför de behåller en 30 år gammal kasperdocka. Kossan och Krokodilen lärde mig att syftet med mitt liv var att få mina barns ögon att lysa.  Men jag insåg också att om jag kunde få andras ögon att lysa så blev livet än mer meningsfullt. Jag vill inte påstå att jag lyckas i alla väder i alla läger men jag gör så gott jag kan. Vad är syftet med ditt liv?