”Nej det är en
katastrof!” svarade hon och tittade
intensivt på mig med arga ögon
Jag måste erkänna att
svaret överraskade mig men jag vågar också påstå att den mentala kullerbyttan
förändrade mitt liv, därför vill jag dela med mig av vad som hände.
Det var i slutet på åttitalet, vi skulle göra en
dokumentärfilm om fria teatergrupper.
Min bild av dem var en liten grupp entusiastiska
skådespelare som turnerade med en utsliten skåpbil och spelade teater för olika
skolor. Bilden var väl inte helt fel och min respekt för deras förmåga att lösa
problem växte. Men det fanns en form av fri teater som inte bestod av en grupp
utan en ensam skådespelare som kanske uppförde en enmans show eller dockteater
för små barn. Vi hade riggat vår utrustning som på den tiden var allt annat än
diskret för att filma dockteater för treåringar. Det lät som en utmaning, att
lyckas fånga uppmärksamheten hos små barn med myror i benen. Ur sin gamla Volvo
sjufyrtiofemma lastade kvinnan massor av kuddar, små spotlights med färgade
ljus och naturligtvis de små skådespelarna som hon trädde på sina händer och
fångade en flock 3 åringar med sina små intensiva historier.
När vi zoomade in kameran på barnens ögon såg vi hur de
lyste, vi såg hur de var helt indragna i dramat. En tacksammare publik var nog
svår att hitta. När det var över intervjuade jag kvinnan som verkade väldigt
skeptisk till det vi sysslade med. När jag påpekade hur fint det var med
barnens lysande ögon svarade hon,
”Nej det är en katastrof!”
”Varför det?” Undrade jag överraskad.
”Det här kan ju föräldrarna göra själva, då kan de få se
sina barns ögon lysa på andra dagar än julafton”, svarade hon och började
plocka ihop alla kuddarna,
”Men vänta lite!” Jag var inte klar med svaret, hon hade provocerat
min bekvämlighet.
”Du måste medge att
du är proffs, vi andra har ju aldrig gjort det”. Hon stannade upp, satte
händerna i sidan och svarade ganska teatraliskt
”Eller hur? Det krävs väl ingen Shakespeare för att roa treåringar! Har
du barn?”
”Ja, i den åldern faktiskt”.
”Då tycker jag att du stannar på vägen hem och köper ett par
kasperdockor och kör teater för dem”. Så försvann hon ut ur bilden med famnen
full av kuddar och markerade att intervjun därmed var slut. På vägen hem
stannade jag vid en leksaksaffär och köpte en kossa och en krokodil, de enda
kasperdockor de hade. De små figurerna hade låtsaspäls och när man stoppade
handen i dem kunde de röra sina armar, huvud och mun. Jag var lite nervös, vad
skulle ”pjäsen” handla om? Väl hemma deklarerade jag att ikväll skulle det bli
teater istället för saga. Barnen tog det med ro och när kvällen kom var det
dags, de låg förväntansfulla i sina sängar och deras ögon lyste till när
krokodilen gjorde entré med sin replik ”Jag
gömmer mig här, men säg inget till kossan”. När kossan kom in och frågade om
någon sett en krokodil var kalabaliken igång. Att spela dockteater för små barn
var inte svårt, jag blev lite hes och det var ingen som beklagade sig när jag
pratade mindre på jobbet. Kossan och krokodilen blev en följetång och idag bor
den ena i Uppsala och den andra i Amsterdam. Männen i mina döttrars liv kan
inte förstå varför de behåller en 30 år gammal kasperdocka. Kossan och
Krokodilen lärde mig att syftet med mitt liv var att få mina barns ögon att
lysa. Men jag insåg också att om jag
kunde få andras ögon att lysa så blev livet än mer meningsfullt. Jag vill inte
påstå att jag lyckas i alla väder i alla läger men jag gör så gott jag kan. Vad
är syftet med ditt liv?