• Go to the english section
Bloggen på ehde.se
 

Att segla med ett syfte

Staffan Ehde / 2020-04-03 09:23:12


Nej, vi är varken duktiga, fantastiska, uppoffrande eller heroiska. Faktum är att det är riktigt roligt att hjälpa människor i nöd. Får man säga så?

De flesta får en kick av att Egot blir bekräftat eller av ett bra betyg för ett bra arbete.

Men det finns forskning som visar att hjärnans riktiga lyckorus kickar in när man får ge till andra. Detta är förmodligen en förutsättning för att vi skall kunna bygga ett socialt sammanhang och därmed ett samhälle. Att göra detta gratis har ytterligare en dimension. Pröva den här scenen: du passerar en kvinna eller en man som kämpar ensam med att få in en soffa i sin herrgårdsvagn. Så frågar hen dig om du kan hjälpa till? Inte så svårt, eller hur?

Men ponera att vederbörande tog upp en tia och erbjöd dig ersättning för att göra en insats?







Jag kan tycka att långsegling är intressant ur ett yttre perspektiv, men intressantare ur ett inre. 30000 sjömil hit eller dit spelar egentligen ingen roll, det intressanta är vad jag lärt mig om mig själv och mina närmaste. Den inre resan har varit svår därför att jag behöver ett sammanhang, jag vill ha en uppgift, ett syfte, därför kommer det du läser att vara färgat, påverkat av en rastlös person som kanske inte kan ”ta det lugnt i sittbrunnen”.


Van innebär hjälparbete från en långseglarbåt?

Våra erfarenheter grundar sig enbart på det vi lärt i Vanuatu, så vi får se det som en lokal lärdom. Nu skall jag försöka låta positiv och undvika bittra kommentarer.

Först och främst så bör man inte ge sig in i ett katastrofområde och börja med hjälparbete på eget bevåg. Skeppare är egensinniga varelser som inte vill inordna sig så det blev naturligtvis en del ”solouppvisningar”. I ett fall fick vi höra att ledde det till upplopp som riktades mot de som gav hjälpen (obekräftat). De hade för lite mat med sig och förstod inte ”byordningen” i Vanuatu.

Vad vi vet helt säkert är att det finns alltid en antropologisk/kulturell aspekt i nödhjälpsarbetet. Att till exempel bara hjälpa din favoritfamilj på en ö leder till obalans och det i sin tur skapar problem. Öborna på Vanuatu delar allt lika under en nödsituation. Vi träffade på byar som fått för lite ris och den låg i en hög i en hydda, de kunde inte fördela den och därmed fick ingen…

Efter en del misslyckade hjälpinsatser tog regeringen i Vanuatu det drastiska men förståeliga steget att stoppa allt hjälparbete som inte var godkänt av dem. 



Så låt oss titta på hur man agerar under en gemensam flagga. Det trygga är att man är bara ”en enhet” som lyder order, så länge inte vi ser lokala problem som vi måste undvika eller ta hand om. Vi har således en ”Disaster Relief Manager” som ser den stora bilden, han samarbetar med regeringen och de andra organisationerna. Samarbetar är ett lite väl positivt ord, regeringen ja; med de rätta kontakterna fick vi tillgång till de rutiner vi behövde för att kunna verka, alltifrån ackreditering av våra läkare till tullfrihet för import av mat och mediciner. Men den konstigaste erfarenheten av hjälparbete var att få se hur de stora hjälporganisationerna agerar i eget intresse. Alla har behov av att bevisa sin existens, så de agerar utifrån PR, där rubrikerna finns. De sitter på information som kan gagna dem istället för att agera utifrån ett ”jävlaranamma” nu skall vi lösa problemet i de drabbades intresse. I marknadstermer kan man påstå att naturkatastrofer är deras förutsättning, de nödlidande deras produkt och de som betalar deras kunder.

Så det stora slaget om nödhjälpen fördes inte i fält utan i huvudstaden Port Vila.


För oss fanns det bara ett tänkbart fokus, de fantastiska människor vi träffade ute i småbyarna på de små öarna. Deras kamp mot träd som vägde 15 ton och som nu låg över deras mark, de flesta husen som låg som små drivor på backen, deras trädgårdar som skövlats av vinden och saltvattnet. Som tur var hittade vi en organisation; Samarithan Purse, som inte hade något som helst behov av att synas i media, de hade sin inkomst säkrad genom ett fåtal förmögna aktörer, med dessa doers gjorde vi det ”omöjliga”, distribuerade mat till de som inte ens fanns på Excell arken, tillhandahöll sjukvård på lastbilsflak ute i skogen eller på en torr fläck på marken.

Under tiden lyckades Nepal slå ut Vanuatu med en alldeles egen naturkatastrof och därmed försvann de andra hjälporganisationerna dit. Jakten på rubriker och synlighet måste gå vidare.

 

Några axplock från det verkliga arbetet:

 

I början av April 2015 Port Deanarau – Fiji

Nu flög Seamercys flagga under vår babord spridare och vi lastade förnödenheter i form av bas mat och mediciner. Ett ton kändes som mycket, framför allt när det skulle stuvas i en redan full långseglarbåt. Första försöket att segla mot Vanuatu stoppades av ett lågtryck som såg ut att kunna bli farligt, vi fick vända och kämpa tillbaka mot Fiji. Väl där fick vi höra att lågtrycket utvecklats till orkanen Solo. Solo valde sedan att härja just förbi Aneytium, det skulle blivit vår destination på Vanuatu.

 

Slutet  av April 2015 Black Sand Beach –Tanna- Vanuatu

Vi ligger för ankare och väntar ut regnstormar, det känns som en B-film med regneffekter som är långt överdrivna. En brandbil måste stå ovanför våra huvuden och formligen spruta ner på oss. Vi har fått en välbehövlig paus i hjälparbetet. Men den varar inte länge, mat och medicin-distributionen på land har kommit till ett totalstopp då vägarna sköljts bort. Man ber oss hjälpa till med våra båtar då vi är de enda som kan nå byarna som behöver hjälp. Situationen för öborna var tuff redan innan regnet, det finns inga hus kvar, många bor i grottor eller tillfälliga skydd av palmblad. Allt blir en lervälling och när det blir uppehåll frodas insekterna och de härjar på infekterade sår och på allt som är ätligt. Vi tar oss fram med våra båtar- hoppar ner i jollarna- kliver av på ett korallrev mellan surfarna, vadar i land, klättrar upp för branta bergssidor där stigarna blivit vattenfall, vadar sedan i lera till det som skall föreställa byn, för att hitta en plats som kan fungera som sjukstuga och distributionsställe.

Att arbeta med katastrof hjälp från en båt har två sidor, den positiva är att när vi är klara för dagen kan vi retirera till vårt kylskåp, vår insektsfria båt och torra lakan. Den negativa är att när du har ett arbetsmål så är inte ankarplatsen ett val som faller långseglaren i smaken. Det är rulligt och på gränsen till vad som är accepterbart. Jag tror att under en månad hade vi inte en stilla ankarplats. Bara att kliva i jollen liknade lustiga husets rörliga trappa, det gällde att ta steget i rätt ögonblick…

 

Mitten av Maj 2015 PotNarvin-Eromango- Vanuatu

Efter en hård kamp mot vågor och vind kommer vi i lä bakom ett rev och i skuggan av land. Den ena systerbåten har lämnat oss för Port Vila och den andra är på plats sedan dagen före och har planerat klinik för byborna. De väntar oss klockan 1400 och vi anländer exakt på tid, vi hinner inte ankra, Jonathan vår gruppledare kommer ut med sin jolle, Ellinor min fru hoppar ner med sin läkarutrustning och Kim en amerikansk kiropraktor hoppar efter. Jag ser dem försvinna mot den svarta stranden i 15 knop.

Ankaret går i och jag stänger av alla systemen, barnen och jag följer snart efter.

På stranden ligger massiva träd med rötterna uppåt, ännu en overklig syn där otroliga krafter ryckt upp 100 år gamla träd som vore det potatisplantor och sedan bara slängt dem åt sidan för att dö.

De har satt upp klinik i kyrkan, en av de få byggnader som står kvar. Det är fullt med folk, en gammal presenning avskärmar för intimare undersökningar. Annars försiggår allt kliniskt arbete med släkt och vänner som åskådare. Läget verkar under kontroll så när Remi, ansvarig för katastrofarbetet i byn erbjuder mig en tur i byn så tackar jag ja.

Vi passerar bychefens hus som ser ut som skräp. Lite senare kommer vi till en scen som ser ut att vara tagen ur en socialistisk propagandafilm. Ett hus håller på att resas av en stor grupp starka män, det hela är en kollektiv kraftsamling med en urkraft jag aldrig sett förut. ”Vi reser ett hus om dagen” berättade Remi. Så istället för att varje familj skall kämpa med sitt eget lilla helvete har byn bestämt att göra en kollektiv insats som ger snabba resultat. ”När tar de chiefens hus?” frågade jag lite prövande, Remi tittade på mig lite undrande, ”sist förstås, först tar vi änkor, sedan barnfamiljer, därefter resten och sist chiefen”. Jag kunde inte låta bli att dras med i kraften, nästa syn var de gemensamma trädgårdarna som nu odlades kollektivt tills situationen normaliserats. De måste också röja stigar så de kan nå andra byar. Alla var ute och slet, till och med prästen hjälpte till att förfärdiga ett boningshus för en behövande familj.

Det är lätt att förstå att kön till kiropraktorn var minst lika lång som till läkaren…




Vi var tvungna att fortsätta med klinik även under nästa dag. Rektorn erbjöd våra barn att få komma till skolan och vara med. Jonathan och jag fick hoppa in och hjälpa till med sjukvården. Antalet infekterade sår var så stort att Ellinor lärde mig snabbt hur jag skulle ta hand om dem och vips var jag sjukvårdare…

Vi såg också en epidemi av misstänkt Yaws, en sjukdom som skapar öppna sår på kroppen, vanlig på barn och i samband med undernäring. Ellinor bestämde att vi skulle behandla alla vi kom åt. Det är en enkel tablett som tas en gång så försvinner sjukdomen, men alla måste bli behandlade annars exploderar den igen. Jonathan letade rätt på lärarna och tillsammans radade de upp barnen och vi satte in behandlingen.

alde sedan att härja just förbiit vår destination på Vanuatu.

ket utvecklats till orkanen Solo. Solo valde sedan att härja just

 

Slutet av Maj 2015- Noumea- Nya Kaledonien

Vår 30 år gamla Hallberg Rassy ligger i vattnet i en välskött marina och ser precis likadan ut här som när hon låg för ankar i Vanuatu, ca 300 sjömil härifrån. Kanske är det just det som gör långsegling så extrem, att vi kan färdas i tid och rum, i fattigdom och överflöd, i storm och stiltje. Med samma lakan och kastruller.

Det sista vi gjorde innan vi lämnade Port Vila var överräckning av stafettpinnen till nästa grupp, de hade mer muskler nu; Greenpeace fartyg ”Rainbow Warrior” och superyachten ”Dragonfly” skulle sköta makroarbetet, tre nya ”småbåtar” i vår storlek skulle ta vid med mikroarbetet upp i Shepherd Islands.

Det hela avslutades med många möten med WHO och andra aktörer. Politiskt ställde vi nog till det med vår redogörelse om Yaws. Det skulle inte finnas ”därute”, rapporterna hävdade det. Skillnaden mellan det teoretiska och verkligheten gjorde sig påmind, skillnaden mellan politiken och människorna, skillnaden mellan huvudstaden och småbyarna, skillnaden mellan de som väljer att arbeta med diagram och de som väljer att göra det på riktigt.

 

 

 

alde sedan att härja just förbiit vår destination på Vanuatu.

ket utvecklats till orkanen Solo. Solo valde sedan att härja just

 

 

 

Kommentarer
 
Kommentera Inlägg
 
   

1024/1024
 
 
Please add 6 and 3 and type the answer here: