

Nej, vi är varken duktiga, fantastiska, uppoffrande eller
heroiska. Faktum är att det är riktigt roligt att hjälpa människor i nöd. Får
man säga så?
De flesta får en kick av att Egot blir bekräftat eller av
ett bra betyg för ett bra arbete.
Men det finns forskning som visar att hjärnans riktiga
lyckorus kickar in när man får ge till andra. Detta är förmodligen en förutsättning
för att vi skall kunna bygga ett socialt sammanhang och därmed ett samhälle. Att
göra detta gratis har ytterligare en dimension. Pröva den här scenen: du
passerar en kvinna eller en man som kämpar ensam med att få in en soffa i sin herrgårdsvagn.
Så frågar hen dig om du kan hjälpa till? Inte så svårt, eller hur?
Men ponera att vederbörande tog upp en tia och erbjöd dig
ersättning för att göra en insats?
Jag kan tycka att långsegling är intressant ur ett yttre
perspektiv, men intressantare ur ett inre. 30000 sjömil hit eller dit spelar
egentligen ingen roll, det intressanta är vad jag lärt mig om mig själv och
mina närmaste. Den inre resan har varit svår därför att jag behöver ett
sammanhang, jag vill ha en uppgift, ett syfte, därför kommer det du läser att
vara färgat, påverkat av en rastlös person som kanske inte kan ”ta det lugnt i
sittbrunnen”.

Van innebär hjälparbete från en långseglarbåt?
Våra erfarenheter grundar sig enbart på det vi lärt i
Vanuatu, så vi får se det som en lokal lärdom. Nu skall jag försöka låta
positiv och undvika bittra kommentarer.
Först och främst så bör man inte ge sig in i ett
katastrofområde och börja med hjälparbete på eget bevåg. Skeppare är
egensinniga varelser som inte vill inordna sig så det blev naturligtvis en del
”solouppvisningar”. I ett fall fick vi höra att ledde det till upplopp som
riktades mot de som gav hjälpen (obekräftat). De hade för lite mat med sig och
förstod inte ”byordningen” i Vanuatu.
Vad vi vet helt säkert är att det finns alltid en
antropologisk/kulturell aspekt i nödhjälpsarbetet. Att till exempel bara hjälpa
din favoritfamilj på en ö leder till obalans och det i sin tur skapar problem.
Öborna på Vanuatu delar allt lika under en nödsituation. Vi träffade på byar
som fått för lite ris och den låg i en hög i en hydda, de kunde inte fördela
den och därmed fick ingen…
Efter en del misslyckade hjälpinsatser tog regeringen i
Vanuatu det drastiska men förståeliga steget att stoppa allt hjälparbete som
inte var godkänt av dem.

Så låt oss titta på hur man agerar under en gemensam flagga.
Det trygga är att man är bara ”en enhet” som lyder order, så länge inte vi ser
lokala problem som vi måste undvika eller ta hand om. Vi har således en
”Disaster Relief Manager” som ser den stora bilden, han samarbetar med
regeringen och de andra organisationerna. Samarbetar är ett lite väl positivt
ord, regeringen ja; med de rätta kontakterna fick vi tillgång till de rutiner
vi behövde för att kunna verka, alltifrån ackreditering av våra läkare till
tullfrihet för import av mat och mediciner. Men den konstigaste erfarenheten av
hjälparbete var att få se hur de stora hjälporganisationerna agerar i eget
intresse. Alla har behov av att bevisa sin existens, så de agerar utifrån PR,
där rubrikerna finns. De sitter på information som kan gagna dem istället för
att agera utifrån ett ”jävlaranamma” nu skall vi lösa problemet i de drabbades
intresse. I marknadstermer kan man påstå att naturkatastrofer är deras
förutsättning, de nödlidande deras produkt och de som betalar deras kunder.
Så det stora slaget om nödhjälpen fördes inte i fält utan i
huvudstaden Port Vila.

För oss fanns det bara ett tänkbart fokus, de fantastiska
människor vi träffade ute i småbyarna på de små öarna. Deras kamp mot träd som
vägde 15 ton och som nu låg över deras mark, de flesta husen som låg som små
drivor på backen, deras trädgårdar som skövlats av vinden och saltvattnet. Som
tur var hittade vi en organisation; Samarithan Purse, som inte hade något som
helst behov av att synas i media, de hade sin inkomst säkrad genom ett fåtal
förmögna aktörer, med dessa doers gjorde
vi det ”omöjliga”, distribuerade mat till de som inte ens fanns på Excell arken,
tillhandahöll sjukvård på lastbilsflak ute i skogen eller på en torr fläck på
marken.
Under tiden lyckades Nepal slå ut Vanuatu med en alldeles
egen naturkatastrof och därmed försvann de andra hjälporganisationerna dit.
Jakten på rubriker och synlighet måste gå vidare.
Några axplock från det verkliga arbetet:
I början av April 2015 Port Deanarau – Fiji
Nu flög Seamercys flagga under vår babord spridare och vi
lastade förnödenheter i form av bas mat och mediciner. Ett ton kändes som mycket,
framför allt när det skulle stuvas i en redan full långseglarbåt. Första
försöket att segla mot Vanuatu stoppades av ett lågtryck som såg ut att kunna
bli farligt, vi fick vända och kämpa tillbaka mot Fiji. Väl där fick vi höra
att lågtrycket utvecklats till orkanen Solo. Solo valde sedan att härja just
förbi Aneytium, det skulle blivit vår destination på Vanuatu.

Slutet av April 2015 Black Sand
Beach –Tanna- Vanuatu
Vi ligger för ankare och väntar ut regnstormar, det känns
som en B-film med regneffekter som är långt överdrivna. En brandbil måste stå
ovanför våra huvuden och formligen spruta ner på oss. Vi har fått en
välbehövlig paus i hjälparbetet. Men den varar inte länge, mat och medicin-distributionen
på land har kommit till ett totalstopp då vägarna sköljts bort. Man ber oss
hjälpa till med våra båtar då vi är de enda som kan nå byarna som behöver
hjälp. Situationen för öborna var tuff redan innan regnet, det finns inga hus
kvar, många bor i grottor eller tillfälliga skydd av palmblad. Allt blir en
lervälling och när det blir uppehåll frodas insekterna och de härjar på
infekterade sår och på allt som är ätligt. Vi tar oss fram med våra båtar-
hoppar ner i jollarna- kliver av på ett korallrev mellan surfarna, vadar i
land, klättrar upp för branta bergssidor där stigarna blivit vattenfall, vadar
sedan i lera till det som skall föreställa byn, för att hitta en plats som kan
fungera som sjukstuga och distributionsställe.
Att arbeta med katastrof hjälp från en båt har två sidor,
den positiva är att när vi är klara för dagen kan vi retirera till vårt
kylskåp, vår insektsfria båt och torra lakan. Den negativa är att när du har
ett arbetsmål så är inte ankarplatsen ett val som faller långseglaren i smaken.
Det är rulligt och på gränsen till vad som är accepterbart. Jag tror att under
en månad hade vi inte en stilla ankarplats. Bara att kliva i jollen liknade
lustiga husets rörliga trappa, det gällde att ta steget i rätt ögonblick…

Efter en hård kamp mot vågor och vind kommer vi i lä bakom ett rev
och i skuggan av land. Den ena systerbåten har lämnat oss för Port Vila och den
andra är på plats sedan dagen före och har planerat klinik för byborna. De
väntar oss klockan 1400 och vi anländer exakt på tid, vi hinner inte ankra,
Jonathan vår gruppledare kommer ut med sin jolle, Ellinor min fru hoppar ner
med sin läkarutrustning och Kim en amerikansk kiropraktor hoppar efter. Jag ser
dem försvinna mot den svarta stranden i 15 knop.
Ankaret går i och jag stänger av alla systemen, barnen och jag
följer snart efter.
På stranden ligger massiva träd med rötterna uppåt, ännu en overklig
syn där otroliga krafter ryckt upp 100 år gamla träd som vore det potatisplantor
och sedan bara slängt dem åt sidan för att dö.
De har satt upp klinik i kyrkan, en av de få byggnader som står
kvar. Det är fullt med folk, en gammal presenning avskärmar för intimare
undersökningar. Annars försiggår allt kliniskt arbete med släkt och vänner som
åskådare. Läget verkar under kontroll så när Remi, ansvarig för
katastrofarbetet i byn erbjuder mig en tur i byn så tackar jag ja.
Vi passerar bychefens hus som ser ut som skräp. Lite senare kommer
vi till en scen som ser ut att vara tagen ur en socialistisk propagandafilm. Ett
hus håller på att resas av en stor grupp starka män, det hela är en kollektiv
kraftsamling med en urkraft jag aldrig sett förut. ”Vi reser ett hus om dagen”
berättade Remi. Så istället för att varje familj skall kämpa med sitt eget
lilla helvete har byn bestämt att göra en kollektiv insats som ger snabba
resultat. ”När tar de chiefens hus?” frågade jag lite prövande, Remi tittade på
mig lite undrande, ”sist förstås, först tar vi änkor, sedan barnfamiljer, därefter
resten och sist chiefen”. Jag kunde inte låta bli att dras med i kraften, nästa
syn var de gemensamma trädgårdarna som nu odlades kollektivt tills situationen
normaliserats. De måste också röja stigar så de kan nå andra byar. Alla var ute
och slet, till och med prästen hjälpte till att förfärdiga ett boningshus för
en behövande familj.
Det är lätt att förstå att kön till kiropraktorn var minst lika lång
som till läkaren…

Vi var tvungna att fortsätta med klinik även under nästa dag.
Rektorn erbjöd våra barn att få komma till skolan och vara med. Jonathan och
jag fick hoppa in och hjälpa till med sjukvården. Antalet infekterade sår var
så stort att Ellinor lärde mig snabbt hur jag skulle ta hand om dem och vips
var jag sjukvårdare…
Vi såg också en epidemi av misstänkt Yaws, en sjukdom som skapar
öppna sår på kroppen, vanlig på barn och i samband med undernäring. Ellinor
bestämde att vi skulle behandla alla vi kom åt. Det är en enkel tablett som tas
en gång så försvinner sjukdomen, men alla måste bli behandlade annars
exploderar den igen. Jonathan letade rätt på lärarna och tillsammans radade de
upp barnen och vi satte in behandlingen.
alde sedan att härja just
förbiit vår destination på Vanuatu.
ket utvecklats till orkanen
Solo. Solo valde sedan att härja just
Slutet av Maj 2015- Noumea- Nya Kaledonien
Vår 30 år gamla Hallberg Rassy ligger i vattnet i en
välskött marina och ser precis likadan ut här som när hon låg för ankar i
Vanuatu, ca 300 sjömil härifrån. Kanske är det just det som gör långsegling så
extrem, att vi kan färdas i tid och rum, i fattigdom och överflöd, i storm och
stiltje. Med samma lakan och kastruller.
Det sista vi gjorde innan vi lämnade Port Vila var
överräckning av stafettpinnen till nästa grupp, de hade mer muskler nu;
Greenpeace fartyg ”Rainbow Warrior” och superyachten ”Dragonfly” skulle sköta
makroarbetet, tre nya ”småbåtar” i vår storlek skulle ta vid med mikroarbetet
upp i Shepherd Islands.
Det hela avslutades med många möten med WHO och andra
aktörer. Politiskt ställde vi nog till det med vår redogörelse om Yaws. Det
skulle inte finnas ”därute”, rapporterna hävdade det. Skillnaden mellan det
teoretiska och verkligheten gjorde sig påmind, skillnaden mellan politiken och
människorna, skillnaden mellan huvudstaden och småbyarna, skillnaden mellan de
som väljer att arbeta med diagram och de som väljer att göra det på riktigt.
alde sedan att härja
just förbiit vår destination på Vanuatu.
ket utvecklats till
orkanen Solo. Solo valde sedan att härja just